Sandra - Colins mamma

Jag är superlycklig med min familj. Jag har typ allt utom miljoner. Min sambo, Christian är helt underbar. Vist ibland går vi varandra på nerverna men vi bråkar inte om det. Kör en tyst timme istället. Vi fick en toppenfin son som inte var planerad alls. Lägenheten vi bodde i var på 20 kvm och vi hade jätte svårt att få en ny lägenhet. Fick en superfin trea på hamiltongatan. Vår älskade son föddes den 19 januari och vårat liv förändrades likaså vårat förhållande. Vi båda har aldrig varit så lyckliga som vi är nu när Colin är hos oss. Vi har roligare tillsammans och ger varandra tid mycket mer. C är arbetssökande och jag har timvick. Jag jobbade 1 vecka efter BF och började jobba igen när Colin var 5 veckor. Att C har varit hemma hela Colins första tid är toppen. Hur många pappor har den möjligheten? Vi har bara fina saker hemma, allt nytt och fint. Fast vi har inte bestämt vad vi ska ha på väggarna så det kommer upp när vi vet. Vi kan ge Colin allt han vill ha. Han har redan hela rummet med leksaker. Han har fina kläder och vi sparar hela barnbidraget varje månad tills han fyller 18. Vi gör allt för Colin och han är jätte lycklig.

Uppfostran är något som har varit viktigt under hela min uppväxt. Därför sätter jag och Christian gränser när det gäller vissa saker. Får han inte så får han inte. Ett barn mår bra av att ha regler och det kommer han att vinna på i framtiden. Han kommer inte få beté sig hur han vill någon gång. Vi svär inte. Han får inte äta vad han vill. Han får inte slå, sparka och förstöra. Det är en självklarhet att han ska säga tack när han får någonting mm. Är det inte så det ska vara? I sånt fall har vi olika åsikter och så är det här hemma iallafall och så kommer det alltid att vara. Vissa låter sina barn göra vad som hälst och det skulle jag aldrig acceptera. Konstigt nog så är det bara dom som är likadana mot sina barn som en viss person som klagar. Ingen annan och att folk tar åt sig är ju sorgligt eftersom dom säkert har det precis lika.

Att jag har ett perfekt liv behöver inte folk hålla på att missunna mig om. Christian söker jobb men kan inte ta ett tillfälligt för att akassan sänks så mycket om han ska börja med det igen. Han städar, diskar, tränar, lagar mat varje dag. Han går på stan och handlar kläder till Colin och vet precis vad som är snyggt och vad han har för storlek. Han tar alltid hand om Colin och det är aldrig något tjaffs. Så fort någon av oss får jobb kommer vi säkert att flytta och skaffa bil. Men när vi bor mitt i stan så behöver man inte det. Vi får ju låna pappas bil hur mycket vi vill för den står i stan varje dag. Allt är verkligen perfekt och jag vill inte byta med någon.

Självklart hade vi bestämt oss att skaffa barn när vi båda hade jobb. Men hade vi gjort det då. Hade inte Colin fått lika mycket tid tillsammans med sin pappa. Det är bara pappa som gäller. Får vi fler barn så kommer definitivt C få vara hemma mest den första tiden även om jag kan helamma för då ska jag pumpa massor.

Alla mina vännter är så underbara. De finns för mig och ser inte mig som ett handikapp bara för att jag har Colin. De har honom lite som deras bonusbarn lite grann. Sen har jag träffat massor med mammor och pappor både i gruppen och på öppna förskolorna. De är supergulliga och jag är så glad att jag får umgås lite med folk som är mognare. Har ju gjort ett stort misstag att laggt tid på två som bara tar energi. Jag ger och ger sen får man inget tillbaka. Känns riktigt trist men det finns verkligen måga som vill ses och leka mm. Efter Colin föddes så har jag hängt på allt jag blivit erbjuden när det gäller träffar med barn. På det sättet har jag vunnit massor med vänner och Colin dubbelt så många. Ännu en gång, mitt liv leker!


Mina bara mina killar <3