Det blir dåligt med inlägg här på bloggen. Det har inte med min pappas bortgång att göra utan att jag helt enkelt inte har tid. Min vardag har rullat på som vanligt. Morgonbestyr, jobb, middag och sova. Där emellan ska man få tid till familjen. Vissa stunder är det riktigt tungt men inget får bryta ner mig. Det hade pappa aldrig gillat, BRA SANDRA! Säger han till mig hela dagarna. Att kämpa på, det skulle han göra och be mig om. Jag har en son som förgyller mina dagar och världens finaste sambo. Livet går vidare men blir aldrig detsamma. Saknaden är riktigt stor och smärtsam. Har fått flera blombud och massor av fina ord från folk som bryr sig. Jag viste inte ens att så här många viste att jag existerar. Jag måste bara säga TACK ♥ På jobbet har vi ett bord tillägnad pappa, blommor och ett ljus som är tillägnat honom. Tillsammans minns vi och sörjer världens finaste människa.

Colin träffar morfar första gången utanför magen, 22 timmar ung. I söndags var det sista gången förevigt. Fy sjutton vad det gör ont!