Sandra - Colins mamma

Pappa, pappa ♥ Ibland bara väller allt över mig. Jag saknar min pappa så grymt mycket. Han har alltid varit den som alltid funnits för mig. Vad som än hände, han står alltid vid min sida. Varje dag träffades vi på hans jobb, Där jag står varje dag och bara väntar på att han ska komma in och le med sitt fina leende. Att komma dit och se hans kläder i kapprummet och alla minnen kommer tillbaka är riktigt jobbigt vissa dagar. Han fick mig att må bra, han fick mig att känna mig betydelsefull och stöttade mig genom allt. Han var alltid glad och possitiv och han berömde mig för allt. Han sa alltid att jag var världens bästa mamma. Colin var så fin ihop med morfar. Han pratar fortfarande om att morfar kör motorcykel och att han vill träffa morfar. Det sliter verkligen mitt hjärta i tusen bitar.

Jag blir så ledsen av att aldrig duga till något. Att aldrig höra en glad eller possitiv kommentar om ja, vad som hälst. Jag är bara någon i mängden. Känner mig så grymt ensam. Jag har såkallade vänner som inte hör av sig utan  att jag ringer dom. Jag gör så gott jag kan hela tiden. Jag försöker jobba stenhårt, träna, vara mamma och sambo. Ingen säger någonting mer än jaha jaja. Känns som att jag fastnat i en ond spiral och jag får ingen possitiv energi från någon. Jag önskar jag fick träffa min störta idol bara för en kväll för att få en kram och få en massa fina ord. Livet blir aldrig som förr. Hälften av mitt hjärta har slutat klappa. Kan någon vecka mig ur den här mardrömmen?